Inga mer mardrömmar, tack det räcker!
I natt vaknade jag av svett, flämtande, gåshud och gråt, jag hade drömt en mardröm.
Nu i efterhand, när jag tänker efter och ska berätta om den, så var den inte alls så ruskig som jag kan minnas den, men just känslan då är ingenting jag vill komma tillbaka till.
Vi stod och väntade på pendeln i centralen, hela min klass och jag. Vi hade varit på ett muséum eller likande.
Josse tar upp sin mp3 som vanligt (i verkligheten, när jag tänker efter, kan jag aldrig minnas att jag sett Josse med en mp3, men här i drömmen var det som att se Peter Pan med sin gröna mössa) och börjar sjunga till. I vad som började med Justin Timberlake's låt "Cry me a river" övergår hon till att sjunga något konstigt ylande. Ylandet övergår sen till djupt, mörkt growlande och snart låter det som att hon har Lucifer själv i magen. Det dröjer inte länge förens resten av min klass stämmer in i ensemblen. Perrongen börjar mörkna, och precis som på film kunde man se hur molnen svartnade och la sig som ett täcke över centralstationen. Till och med tågen ändrade färg.
Jag frågade min lärare Sten, vad sjutton det var som hände. Vart har alla lärt sig att sjunga såhär och hur kan alla texten (ingen fråga, och fråga mig inte, om varför Fredrikabrémers skolklass ESMK2 tycks förvandla sig till Hades budbärare). Han gav mig då, utan att svara, Josses ena hörlur och ur den kunde jag höra Spöket Laban sjunga.
Vaknade somsagt kallsvettig, klockan var nångång runt 04. Tände lampan och satte på ett avsnitt av Vänner, fast besluten om att inte somna om. Önskningar om att ha min baby hos mig!
HAHHAHA Madde du är verkligen störd :D