Jag är en typsik person med tvångstankar. Inte sådär, "tändasläckalampaninnanjaggårochsoverförannarskommerjagattdö"- tvångsartad, eller så att jag måste slå närmaste person så fort det kommer en gul bil farandes, som min kompis Josefin gör. Nej, jag har en speciell grej för mat.

Speciellt på kvällarna får jag ibland ryck om att jag är sugen på någonting. Vanligtvis och då till min stora besvikelse brukar detta då inte finnas någonstans i min närhet, men då försöker jag i alla fall att göra det bästa utav situationen. T.ex blir jag sugen på choklad så slår jag ihop lite havregryn, socker, kaffe och oboy i ett glas och sen äter med sked. Eller som förra veckan, då fick jag ett otroligt ryck och sug efter lasagne. Då letade jag igenom hela frysen och kylen efter köttfärs, fast besluten om att göra en liten kvartsbit lasagne för att stilla mitt tvångsbetende. För själva grejen är inte att jag måste ha lasagne, utan mer att jag måste ha lasagne.
Den kvällen slutade med att jag inte hittade någon köttfärs, men att jag istället hittade några pastaplattor i skafferiet att gnaga på. Det var inte gott och det rev lite i halsen, men jag blev i alla fall nöjd över att jag kommit så nära jag kunnat på en lasagne.

Idag fick jag ett sånt ryck av varm oboy. Som väntat var oboyen slut och så var även kakaoen. Det slutar med att jag värmer en kopp varm mjölk och stoppar i lite te. Inte så likt, men jag är nöjd.

När är det roligast att skriva? Jo, när folk kommenterar! En kommentar= En läsare!

Att ha en läsare som "Din pappa" som då och då kommenterar trevligheter som "Att köpa en scarf är sååå ute" och "Du är patetisk", är faktsikt det som är mest uppmuntande att skriva och svara på. För ja, han hänger ju tydligen med och på vad som händer i mitt liv, eftersom att han fortsätter att läsa.
En sak som annars är väldig roande att fundera på är, vems pappa nu denna kan vara? Inte är det då rakt min, min pappa är själv en stor scarffantast, så det måste ju vara någon annans? Kanske är det så till och med att det inte är någons faderfigur alls, utan bara en person som inte vågar uttala sitt eget namn.. Kanske det kan vara så!
Jag försöker själv att tänka efter på något tillfälle då jag själv användt ett alias som detta. Det enda som jag faktsikt kan komma på är då jag smygkollat på exempelvis någon kompis, kompis galleri på playahead och absolut inte ville att denna skulle få reda på att det var jag som fjantade loss. Då har jag också kallat mig för enkelheter som "Din maaaamaaa", eller kort och gott bara namngett mig som "anonym kossa".

Enda sedan det hände, så känns det som att jag har kommit så långt efter. Saker som innan var så naturliga som att jag t.ex  laddade upp i alla fall en bild varannan dag på bilddagboken, skrev åtminstone två inlägg i veckan här på bloggen. Självklart så är inte det, det stora, det stora är inte hur många bilder jag laddar upp på ett community eller hur mycket jag skriver i en blogg som knappt få ändå läser, men jag vill ta det som en ursäkt och ett stort exempel till vad som faktiskt har hänt och till vad som har förändrats. För sanningen är, jag vet inte vad jag ska skriva.
 Bara fem inlägg tillbaka så var jag en person, och nu ska jag helt plötsligt ändra mig och vara någon annan. Skillnaden mellan dom två personerna är jätte svår att växla och hoppa imellan.
 Jag vill kunna skylla på att jag inte har haft tid, visserligen så är det sant, jag har inte alls suttit mycket framför datorn, jag har jobbat som en tok. Men framförallt så har jag faktiskt inte vetat vad jag ska skriva. Har försökt flera gånger, skrivit ett inlägg, försökt att inte gå in på det djupa, som sen i alla fall fått sluta med att jag suddat ut allting, raderat, loggat ut och sparat. Jag har helt enkelt inte velat inse den stora förändringen som har blivit. 
För en stor förändring är det, det är snart en månad sedan nu som det hände, och det är svårt att se det stora som jag har förlorat och tappat. Nu är jag helt ny och annan person, i alla fall så borde jag vara det. Min livsstil har förändrats, jag har bara inte hängt med.