Lördagen blev en uppgång som stupade neråt. Kvällen var från början på topp! De flesta av mina vänner var där och skratten flödade.
Men, när natten var på plats och det var tid att gå hem upptäkte jag att min jacka saknades. Jag och några få till var sist kvar, så konstaterandet av att någon annan har tagit min jacka var klar. Den var borta.
Och där stod jag, med kortärmad klänning och tunna strumpbyxor, "ska jag åka hem såhär då?". I fyllan och villan började också tårarna komma då jag insåg att mitt busskort, nycklar och lillebrors två tröjor också låg i jackan.

Men jag är glad över att jag hade Natta, Stoffe och Aleks där. Vi letade alla febrilt efter mina saker, utan resultat, men jag är glad över att dom fanns där och hjälpte mig att leta. För att klara att åka hem fick jag låna både Nattas och Stoffes cardigans. Jag måste ha sett bra rolig ut, Stoffes cardigan i storlek large räckte ner till knäna på mig!

Jag mötte sen Henrik i Slussen. Jag vet inte hur han bar sig åt, jag snyftade nog hela resan hem, men han höll om mig och pratade om glada saker. Han är mitt solsken, jag vet inte hur han bär sig åt, men han lyckas alltid.

Jag vet att det är inlägget är så grammatiskt fel det bara kan bli, men just nu bara skriver jag.
Föresten så mår jag inte dåligt. Som jag sa, i fyllan och villan gråter jag floder. Men det är ju faktiskt inte 7 svåra år.
Jag hittade föresten mitt busskort sen, det låg i väskan, tydligen så hade jag en aning om vad som komma skulle.