Trött på det mesta nu. Inne i en period då det mesta känns sämst och det som inte känns sämst kan beskrivas som ruttet.
Den senaste månaden har jag beskrivit en skala som låter ungefär så här: "Här är botten, här är skiten, här är jag!".
Egentligen känner jag inte såhär för någon speciell anledning, det bara är så. Med tanke på att mitt liv känts som en bergodahlbana med en jävla massa gupp, kan man då beskriva mig som en björn laddar inför ide för vintern? Nu har det inte hänt någonting på länge, men min hjärna verkar ha förberett för att bli känslokall och arg, i fall att någonting skulle hända, så att jag är redo.

Stör mig, det gör jag på allt. En fjortonårig mupp t.ex. som skaffat sig ett gummiband till sin nyckelknippa vid min busshållplats i måndags, kunde inte låta bli att jojja med nycklarna i marken tills gummisnodden smällde och nycklarna brakade i marken. Det är inte likt mig, men jag kände för att kasta hans nycklar framför bussen när den kom och hoppa på hans keps.

Tröttnat, det har jag också gjort, på allt.
Trött på mitt slitna, uttorkade hår som aldrig vill bli långt. Trött på min hud på hakan som nu hösten får att skrynkla ihop och bli torr. Trött på kämpade prov och uppsatsinlämningar som resulterar i ett G+. Trött på mascaror som bara torkar. Trött på att sånglektionerna bara går sämre och sämre. Arg på sura lärare i skolan. Ont efter min urinvägsinfektion.

Vad behöver du Madde? Ett stort, jäkla, fet lov!